26 september 2007

återblick...


Det var länge sen jag var fem år och började rida på ridskolan i Storvik. Min favorithäst då var Atos, den största hästen i stallet såklart. Jag nådde inte ens nedanför sadelkåporna, men vad gjorde det, jag kunde trava ändå. Sen red jag Silver också, den lilla vita knubbiga ponnyn som lärde alla barn rida och var en riktig trokänare. Stallet var ganska litet och till en början fanns inget klubbrum, tills den dagen vi fick en varmbonad barack att sitta i, som dessutom hade fönster, som vätte ut mot ridbanan. Lyxigt värre, för ridhus var inte vanliga på den tiden, och man red ute året om i alla väder. Ibland på vintern kunde lektionerna bli inställda om det var riktigt kallt. Tiden gick och en vacker dag fick jag min första, alldeles egna ponny av min morfar. Hon hette Kora och var en helt underbar welsh mountain ponny i kat.B, hon har dessutom gått i arv till mina systrar. En tid senare fick jag den häst som berört mitt hjärta mest av alla hästar jag har haft. Brolötens Pernit ett brunt sto i kat D, hon var en god vän med stort hjärta. En sån häst man bara får en gång i sitt liv. Vi hade mycket roligt tillsammans och jag tävlade henne i både dressyr och hoppning. Jag körde in henne själv, och har kört flera brudpar med henne. Hon ställde alltid upp för mig, vad jag än hittade på. När jag ser tillbaka blir jag väldigt ledsen och vemodig över att jag sålde henne. Jag skulle ha tagit ett föl på henne och sett till att hon hade det bra tills hon lämnade detta jordeliv för dom gröna vida ängarna. Pernit du finns alltid i mitt hjärta.

Efter nian flyttade jag till Dalarna och köpte efter några år min första stora häst Mario. Hade innan det haft flera stora hästar på foder. Han var fem år när jag fick hem honom, och tyvärr hade han fått göra som han ville i fem år, så jag hade väldigt mycket jobb med honom. Men så blev han också helt underbar att ha och göra med till slut. Mario gick tyvärr bort när han bara var tretton år, och började bli som bäst. Många hästar har passerat revy genom mitt liv, och intresset har hållt i sig. Man blir ju alldrig fullärd i den här hästvärlden, och det är väl det som är så facinerande. Ju mer man kan ju svårare blir det. Dessutom kan man hålla på med hästar hela livet, oavsett nivå, det har ju sin charm. Kanske rider jag fortfarnade när jag är en vithårig gumma. Men då nöjer jag mig nog med att rida ut en lugn skogspromenad, istället för att hoppträna. Den som lever får se.

5 kommentarer:

m i l l a h . s e sa...

Mmmmm man blir lite nostalgisk när man tänker tillbaka på de gamla ponnysarna :)
Här har oxå några funnits med i mitt liv, och tyvärr är de borta nu.....
Hästsuget finns ju ffa, men man ska ha tiden och orken oxå, fast man vet ju aldrig vad som händer :)
KRAMAR!

Stolt Mamma sa...

Ja att vara hästtokig sitter i hela livet. Har man haft med dom där underbara varelserna att göra så släpper man dom aldrig!!
Förresten så hoppas jag att jag lever och får se dig som vithårig gumma.. haha =)

Anonym sa...

Visst är det härligt med häst-minnen, även om man minns det lite som man vill :) Silver var ju kvar på ridskolan hela livet han, de försökte flytta honom när han skulle penisoneras, men då blev han deppig. Att lära ungar rida var ju hans liv det :)

Tur att mamma var så hästtokig, annars hade det nog inte blivit några hästar i Näs :) Kommer ihåg att mamma berättat om när hon sparat ihop till nästan hela Pernit för din skull, sen gjorde hon ju lika för mig och Ida med flera olika ponnyer, så nu är det extra roligt att hon får ha en egen att träna för fullt på, eller hur? =)) Kramis

Anonym sa...

Nu började jag nästan gråta.. Va fint! Puss o kram Erika

Anonym sa...

Mmm... Underbara ponnyer, och underbara minnen! Saknar hästarna och ridningen otroligt mycket ibland. Men ska ta mig ut till kungsgårn och rida nova lite någon gång, ska bli så skoj! Kramis