Saknar dig Macro...

Du låg nyss bredvid mig här i soffan. Du ville alltid kura ihop dig tätt intill mig, under filten. Alltid under filten. Du låg nyss här så varm och len. Jag stack in handen under filten och smekte din lena svarta päls. Vek tillbaka filten så ditt vackra ansikte kom fram och kysste din lena panna, som så många gånger förut, men denna gången skulle bli sen sista. Jag visste. Du visste och ville bara få lindring. Slut på smärta och sjukdom. Det var nu det var dags. Dags att skiljas åt fast hela kroppen och hela min existens skriker nej, så vet jag att det är nu det är dags. Det är jag skyldig dig att alltid tillse att du har det bra. Min skyldighet som din matte. Idag gör det ont. Så ont att avsluta ditt liv. Så ont att aldrig mer få hålla dig i min famn. Aldrig mer få kyssa din panna eller få en blöt puss från dig. Aldrig få smeka din päls igen. Aldrig få ha dig sovandes i mina knäveck, där du alltid snurrade runt tills du hittade rätt sovställning och sedan lade dig ner och andades ut och lade upp ditt lilla huvud i höjd med mitt knä. Aldrig mer. Det är skönt att du fått lindring och att du aldrig mera ska ha ont. Jag är övertygad om att storasyster Tippan tar väl hand om dig där du nu är. Men det gör ont i mig för jag saknar dig. Så otroligt ont. Husse har tänt ett ljus för dig nere vid sjön. Så att du hittar hit om du vill hälsa på. Älskade vackra kloka Macro du fattas oss. ❤