När jag fick min diagnos hypotyreos för snart ett år sen, så trodde jag att allt blir bra bara jag får min medicin. Riktigt så enkelt var det inte. Jag tänkte dels att min ämnesomsättning skulle bli normal, när jag blev inställd på rätt medicinering, men det är den absolut inte. Värderna i kroppen är bra säger dom och jag är på rätt dos, men sen får man lära sig leva med vad det innebär. Att lått gå upp flera kg på bara några dagar och vara superförsiktig med vad man stoppar i sig är min vardag.
Det är absolut inte det värsta, utan det är att jag totalt har tappat min drivkraft jag hade förr. Jag har alltid levt på en stark glöd inom mig och en enorm drivkraft. Ett driv, en vilja och en enorm envishet som gjort mig driftig och känt mig stark och ibland oövervinnlig. Jag kunde klara allt jag bara ville och ingenting var omöjligt. Det kan jag säkert idag också, men lusten och drivet är som bortblåst. Jag vill ha energi!
Det var flera som sa till mig i början när jag fick veta om sjukdomen, när jag sa att det blir bra nu när jag får medicin, så sa dom att ja vi får se hur mycket energi och ork du får då Sofia. Det är många som blir väldigt orkeslösa. Jag bara viftade bort deras negativa inställning, men nu sitter jag här orkeslös och svär över att dom kanske hade rätt?!
Jag har ju lånat ut min häst, och tycker bara det är skönt att slippa åka till stallet. Jag som hållit på med hästar i hela mitt liv och alltid varit engagerad i ridklubben, varit cirkelledare, hjälpinstruktör, hållt grönt kortkurser, ridit andras problemhästar, tävlat, varit lagledare för ponnylagen och haft träningar i gymkana och voltige och hjälp till med lastträningar, anordnat städdagar i stallet med pizza osv osv. Nu vill jag inte ens se åt hästar?! Jag som är hästmänninska. Jag som levt häst.
Jag har alltid haft massor med kompisr runt mig och alltid hittat på massor med roliga upptåg, tjejträffar, roadtrips, shoppingdagar, filmkvällar, tacokvällar, weekends med hästtema på annan ort, osv osv. Nu sitter jag mest hemma alla kvällar och umgås sällan med någon. Var är mitt jag på väg?!
Jag vill vara som förr, driftig, aktiv, envis och full av bubblande energi!
Kram
7 kommentarer:
Det låter lite deppigt, men kom i håg att du alltid är BÄST ändå LOVE U !!! Mamsingen.
Men kära du så tråkigt att höra....känner med dig...massor med kramar till dig...
Men söta syster då! Tror du inte att det är lite en kombo av sjukdom/medicin och en gnutta vårtrötthet också? Kanske blir bättre bara solen tittar fram lite mer och livet blir allmänt lättare?
Vi får hitta på massor med roliga upptåg i vår och sommar, och mycket systermys!
Kram kram kram! <3
:( Men nu är vintern slut och så får du komma på lite semester och vila upp dig. Hoppas det känns bättre efter det. *Kramar om*
Låter jobbigt att må så och känna sig så orkelös. Hoppas det blir bättre framöver!
Jobbigt!
Hoppas du blir piggare snart när sommarsolen kommer! Kram!
Men oj, vad jobbigt... Så ska man ju inte behöva må - och inte med rätt behandlad hypotyeros väl? Du kanske behöver en second opinion på dina värden, de kanske faktiskt inte ÄR helt bra, ändå? Eller kan det vara nåt annat, B12-brist?
Det är hemskt att känna sig orkeslös... Själv har jag dragits med trötthet och orkeslöshet sen högstadiet, som aldrig gav med sig. På mig var det glutenintollerans :-O Det hade jag aldrig kunnat ana!
Kram, Helena
Skicka en kommentar